Det var mycket liv utanför vår lokal på Krukmakargatan i onsdags.
Vi som stod där började nästan undra om det pågår någon sorts babyboom på Södermalm. Under kvällen räknade vi till minst tio riktigt små barn som passerade. Tio blivande hyresgäster, konstaterade vi och log.
Och hundar! Ovanligt många hundar faktiskt.
Det är sådant man upptäcker när man står på samma plats en kväll och ser Södermalm passera förbi.
Vi hade satt upp frågor om boendet och bjöd på svartvinbärsdricka med drömmer eller rån till. De som ville stannade och prata med oss och fick sätta en liten grön ”dutt” på det som var viktigast för dem. Tre duttar till fem frågor! När kvällen var slut hade det blivit många duttar.
Men det är inte ”duttarna” jag har tänkt mest på efteråt.
Det är något en av dem som pratade med oss sa.
Hon sa ungefär att det är ganska enkelt att säga vad man tycker när man pratar med oss på gatan eller med en vän. Men att ställa samma fråga till en politiker som faktiskt kan påverka är mycket svårare.
Då känner man sig som den lilla människan framför ett proffs.
Den meningen fastnade hos mig.
För vem är egentligen proffset på hur det är att leva våra liv?
Det är vi som betalar hyran. Vi som vet vad som blir kvar när den är betald. Vi som känner våra hus, våra gårdar och våra kvarter. Vi som funderar över om barnen kommer att kunna hitta någonstans att bo när de blir stora.
Kanske till och med någon av de där tio små blivande hyresgästerna som passerade oss i onsdags.
I veckan läste jag en artikel om Stockholms bostadsmarknad och partiernas olika förslag om bostadskön.
Det går snabbt att hamna i system, ködagar, regler och politiska förslag.
Men bakom varje ködag finns en människa som väntar.
Och bakom varje grön dutt på vår affisch finns någon som faktiskt vet vad som är viktigt i sitt eget liv.
Man ska inte behöva kunna politikens alla ord för att den erfarenheten ska räknas.
Kanske är det också en del av vad en folkrörelse ska göra. Minska avståndet. Skapa platser där människor kan börja prata och sedan hjälpas åt att föra samtalet vidare.
Det är vad vi försöker göra just nu.
I morgon flyttar vi ut från lokalen och finns på Slussen. Där hoppas vi möta ännu fler människor och höra deras tankar om boendet och staden de vill leva i.
Och nästa onsdag fortsätter samtalet hemma hos oss på Krukmakargatan. Då kommer Martin Hofverberg, Hyresgästföreningens chefsekonom, och vi tar med oss frågorna och prioriteringarna från den här veckan.
Jag hoppas att några av dem som satte sina duttar kommer tillbaka.
Man behöver inte ha den perfekta frågan. Man kan komma och lyssna. Fråga om man vill. Prata vidare.
Och det kommer förstås att finnas kaffe och något hembakat.
Det viktiga är att samtalet får fortsätta.
Samtidigt pågår förstås allt det där andra som är livet.
I torsdags kväll lyfte människor blicken mot himlen för att se månförmörkelsen.
Nu börjar sommaren sakta lämna plats för hösten. Det lovas regn och det behövs. Själv har jag förstås ytterligare ett litet motiv till att välkomna det.
Jag hoppas på svamp.
Och så har jag gått och varit glad över några frimärken.
En morgon i våras satt jag med kaffet och skrollade på telefonen när jag fick syn på ett gammalt fotografi.
På bilden var jag själv.
Jag hade glömt bort den.
Sedan upptäckte jag att just fotografiet hade blivit ett frimärke och ingick i en hel serie.
Jag visade fotografiet och frimärket för min syster. Hon kände inte heller till dem.
Sedan gick tiden och jag tänkte nog inte så mycket mer på det.
Men hon hade tydligen inte glömt.
Hon började leta på nätet.
Och nu har hon skickat hela serien till mig som en överraskning.
Det värmer fortfarande.
Inte bara för frimärkenas skull, utan för att jag hade berättat om något som betydde något för mig.
Och någon lyssnade.
Kom ihåg.
Och gjorde något av det.
Kanske är det den tanke jag tar med mig från den här veckan.
Vi behöver inte alltid ha de perfekta orden.
Vi behöver människor som vågar berätta vad som är viktigt för dem.
Och människor som lyssnar.
Ingen människas röst blir mindre viktig bara för att den inte låter som ett proffs.