Det är surströmmingstider.
Jag tycker faktiskt om surströmming, även om jag vet att alla inte delar den kärleken. Den luktar illa, det går inte att komma ifrån. Och just nu kan jag ibland känna ungefär samma sak när jag lyssnar på valdebatten. Det luktar lite illa där också. Pajkastningen har tagit över, rösterna blir högre och det verkar viktigare att berätta vad alla andra gör för fel än att berätta vilken framtid man själv vill bygga.
Och det är kanske just framtiden jag har funderat mest på den här veckan.
Vilken framtid vill vi lämna efter oss?
Jag vill se ljust på den. Jag vill tro att vi kan lämna någonting bättre till dem som kommer efter oss. Men då måste vi också våga prata om vad trygghet faktiskt är.
För mig börjar en stor del av den tryggheten hemma.
Jag blir orolig när jag hör bostadsfrågan beskrivas som om målet för alla människor vore att göra bostadskarriär. Som om bostaden först och främst vore en investering och som om vi som valt – eller behöver – hyresrätten inte riktigt räknas lika mycket.
Men vi bor ju här. Vi lever våra liv här.
Trygghet är att veta att man har råd att betala hyran nästa månad. Att kunna bo kvar i sitt område. Att barnen kan fortsätta gå till samma skola, ha kvar sina kompisar och känna igen människorna på gården och vägen hem.
Nu verkar också skolan och resultaten i PISA ha slagit ner med kraft i valdebatten. Bra. Skolan är viktig. Men då måste vi också våga se sambanden. Hur trygg blir skolgången för ett barn om familjen inte vet om den har råd att bo kvar?
Bostadspolitik är också skolpolitik. Bostadspolitik är trygghetspolitik. Och framför allt är bostadspolitik politik om människors vardag.
Därför behöver vi politiker som tar ansvar. Politiker som lyssnar på oss – inte bara under en valrörelse, utan också när vardagen börjar igen. Som vågar tänka längre än till nästa val och som förstår att de beslut som fattas faktiskt formar människors liv.
Och på söndag är det inte bara riksdagen vi röstar till. Vi har tre val – till riksdag, region och kommun. Tre val där vi ger människor vårt förtroende att fatta beslut om vår gemensamma framtid. Med det förtroendet följer också ett ansvar: att lyssna, att se oss som bor här och att ta våra erfarenheter på allvar även när valaffischerna har plockats ner.
På söndag kommer jag klä upp mig. Jag ska gå och rösta och använda min röst med det allvar den förtjänar. Inte bara för min egen skull, utan med tanken på den framtid vi lämnar efter oss.
Sedan öppnar vi dörrarna på Krukmakargatan 6 från klockan 18 för vår valvaka. Vi får låna Syd-Ost-föreningens fina buss, bjuder på varmkorv och popcorn och följer tillsammans valresultatet med spänning och förväntan.
Men innan dess tänker jag stanna upp en stund.
För när surströmmingslukten har vädrats ut, valaffischerna plockats ner och pajkastningen tystnat finns frågan kvar:
Vilken framtid vill vi lämna efter oss – och ska det finnas plats för oss alla i den?